ny blogg

Nu har jag lämnat mörkret på nynatt och skapat en ny blogg. Den nya adressen är aolheden.blogspot.com .

Det är en formell blogg, uppdelad i tre olika kategorier under vilka jag publicerar olika sorters text. Dagboken blir det mest formella, här finns inte plats för något utsvävande, det är rakt på sak gällande min vardag och skrivs mest för min egen skull och en och annan släkting som undrar vad jag har för mig så långt hemifrån. Kritikern plockar fram gallan och häller den över både meningsmotståndare och idioter som befinner sig på samma sida som mig, jag kritiserar också olika tv-program och pågående skvaller. Ett och annat inlägg med kritik riktat mot mig själv kommer nog också dyka upp. sist men inte minst; drömmaren! Där fortsätter jag i samma tonläge som här på nynatt. Där finns inte plats för någon realism eller korrekt återgiven skildring av vardag, där finns bara det yttersta av det innersta som måste få lov att tränga ur porerna och in i meningar som kräver sin rätt att stå under yttrandefrihetens beskydd.

Det här är ett avsked. Det kan hända att jag mot odds, återvänder till nynatt om några år. Då ska allt gått åt helvete. Därför blir det inget kärt återseende varken för dig eller för mig. Därför är detta ett avsked. Jag öppnade bloggen när jag flyttade till Norrköping och började studera på universitetet. Jag skrev inte lika flitigt som jag gjorde när jag skrev dagbok på de olika communitys jag gästat genom åren, men jag försökte fylla ut raderna de nätter då allt var svårt.

Tre år på universitetet skulle bli tre svåra år. Det blev de väl, men inte dramasvåra utan snarare skitsvåra, med den ena kraschade relationen efter den andra och med vänner i mängder till bara ett fåtal kvar. Av dem hade jag de flesta redan innan jag började plugga. Det blev tre år som inte alls slutade med en enkel biljett till Köpenhamn, jag blev kvar i Norrköping och bor med min flickvän och dotter(en sådan blev det också) i en 2½ på några 60 kvadrat. Jag är nöjd, lycklig, visst känner jag att vinden och dofterna lockar på mig när jag går ut och andas, men jag känner mig också gammal och trogen. En hund som gjort det bekvämt för sig, jag ser en framtid men jag har inte samma drömmar längre, mina förstahandsprioriteringar ligger inte på att göra karriär, rädda världen eller slå igenom. Jag vill bara göra min dotter lycklig, ge henne allt och möjligheten att välja själv(efter visst inflytande av sin fader, förstås). Visst hoppas jag väl att en dag få ge ut en bok, bygga en välbesökt utställning, rädda världen från en demon av omänskliga proportioner, men det är inget jag behöver göra nu. Nu... just nu beöhver jag ansöka om föräldrapenning, vilket kan bli svårt då jag fortfarande pluggar(lite distanskurser, för skoj och nyttas skull)...

Tänka sig, så här lätt glider inte orden på nya bloggen, nynatt har ett visst inflytande på mig.

Men jag måste säga adjö. Skriver jag bra, mår jag sämre. Ett gammalt koreanskt ordspråk, vill jag minnas. Jag mår inte dåligt nu, men jag har en ryggtavla upptryckt i ögonvrån som vägrar tala till mig. Jag önskar hon gjorde det enklare för mig, jag önskar jag inte gjort det så svårt för mig. Drömmen om att göra rätt, slutade i ett uppvaknande efter för många fel. Förlåta, sa Maria, men aldrig glömma. Nej vi glömmer aldrig, inte ens sommarkyssarna i regnet.

aolheden.blogspot.com

Glöm inte, men förlåt mig.  

tankar om framtiden, eller bara klarsynthet

Jag är tillbaka i pluggträsket, fast på en mer light nivå. Ett par kurser på distans, tänkte jag, kunskap om kommunikation är vad jag saknar. Många jobb som intresserar mig vill ha både producent och kommunikatör i ett; i tuffa tider får man spara in på personal. Så jag signade upp mig på två webdesignkurser, varav den ena visae sig vara mer omfattande än jag uppfattat den(Bristande kommunikation från Kristianstad högskola). För övrigt skulle den vara på svenska men all litteratur är på engelska, samt att läraren är engelskspråkig Inget fel på min engelska, vill jag gärna hävda, men jag har inte tiden att sjunka ner i ordbokslitteraturen igen.

Den andra kursen jag läser parallellt just nu är skriftlig kommunikation. Min första tanke var att: "det här är en kurs som passar mig" och kursen kontrade med sin första inlämningsuppgift som innebar att skriva ett referat. Ett referat, tänker ni, hur svårt kan det vara för någon som skrivit fyra uppsatser på universitetet och bokstavligen vältrat sig i referering de senaste tre åren? Nu krävs det en liten historielektion: Anledningen till att jag inte fick MFVG i svenska A var att jag misslyckades fatalt med att skriva ett referat. Mitt referat var till och med längre än den ursprungliga texten. Jag ryser än idag när jag tänker på Evas tårfyllda ögon när hon tvingades underkänna mig, twice(andra gången blev det ännu längre). Idag borde ett referat vara enkelt, jag borde fixa det på en halv eftermiddag, men det faktum att uppgiften hette "skriv ett referat" gjorde att ordpulsen stannade upp och allt jag lyckats formulera i mitt "skoluppgift 1.docx" är en samling stödord och en medioker inledning, som hämtad ur en kolumn av Ronny Sandal. Inget illa om Ronny, jag har bara läst en kolumn som han skrev för fyra-fem år sedan och jag blötte ner den med min nu världskända galla av metallspån och havrefran.

Om ett par månader börjar också två kurser till, en till i webb som jag troligtvis kommer hoppa på istället för att avsluta den jag redan påbörjat(BIIIPÅLÄÄR grad 2), samt en till kommunikationskurs vars kurslitteratur jag redan köpt hem och begravt mig i. Bäst I text heter boken och den är skriven av Tomas Dalström. En mycket bra handbok om man vill lära sig tekniken för att skriva säljande texter. Vad kursen heter har jag helt glömt bort, men det var något med kommunikation och entreprenörskap.

I övrigt går livet vidare som farsa. Mina prioriteringar är annorlunda, det är inte lika viktigt att... och där skulle det ha kommit ett exempel men vad jag kan komma på är allt, det mesta känns oviktigt. Jag knegar vidare inom vården, fick 2½ månads vik som nu är över men det gav klirr i kassan och jag är en duktig kossa så jag vet hur man sparar; har man levt på csn de senaste åren är det inga problem. Att göra av med pengar ger mig bara ångest, så jag undviker helst alla onödiga inköp. Därmed inte sagt att jag inte gör inköp som är sämre, men för mig nödvändiga.

Men livet som pappa, fan jag har en tendens att glida bort från ämnet. Nea skriver om livet som mamma varje dag i sin blogg, fyra tusen bilder på Liv ligger redan ute på nätet och fler lär det bli innan hon lär sig säga stopp - och juridiskt sätt kan hindra oss. Själv är jag inte lika verbalt sammanfogad för att berätta hur det känns, hur det går eller vilka framsteg Liv gör och vilka insikter jag själv kommer fram till. Jag behöver inte känna mig annorlunda, de flesta män är nog som jag, vi pratar inte om det och vi bloggar inte om det. Men jag har alltid varit själens skribent, ändå kommer jag inte på något som inte låter krystat. De flesta vet nog hur jag avskyr krystade texter, speciellt de som producerats av egen hand. Anledningen till att jag inte skriver om Liv, och läs nu noga, är att jag helt enkelt inte skriver om Liv. För att förtydliga, det finns ingen anledning. En dag kommer jag nog fylla ett par sidor om min avkomma, men fram till idag har jag inte haft lust... dock har jag stor lust att avbryta här och ta ett tillbakablick i bloggen så att jag inte säger emot mig själv nu. Något bakom vänster öra hävdar bestämt att jag skrivit.

Strax innan liv föddes, eller ens var känd som ett embryon, började jag skriva i en bok. Tanken var att jag varje dag skulle skriva ner ett minne, boken var tänkt att hittas av min avkomma på vinden när de rensade ut sin gamefars dödsbo. Jag mer än mindre slutade skriva i den efter det att Liv blivit ett ryckte som studsade fram mellan fyra väggar på himmelstalundsgatan. Jag undrar var den boken tog vägen, jag vet att jag skrev i den när Nea låg och hade värkar, ett par timmar innan vi ringde sjukan och sa "bred plats, vi ska sätta Liv till världen". Nea visste inte då att vi skulle döpa henne till Liv, ingen av oss visste att det skulle bli ett flickebarn heller, men jag hade haft planer sen premiären av Armagedon att min framtida dotter skulle heta Liv... Liv eller Charlemange, men jag vet fortfarande inte hur det senare ska uttalas(spela roll, vi skulle ändå kallat henne Charlie).

Något som refleterades tillbaka mot mig när jag såg mig i spegeln här om kvällen var ett ansikte jag inte kände igen. Det är sällan jag tar mig tid till att se mig själv i spegeln - och nu menar jag se och inte bara kolla om frillan ligger rätt. Förr - det hände väl åtminstone ett par gånger om året, efter någon jättetabbe som bara kunde räddas av dramatik och poesi - så betraktade jag ofta mig själv i spegeln. Ibland tycket jag att grabben på andra sidan glaset var sjukt ful, i andra lägen blev jag nästan kär. Igår; jag kände inte igen mig själv. Det var som om spegelbilden åldrats 5-6 år på bara ett par veckor, utan att berätta det för mig. Jag testade prata högt för mig själv men också rösten lät som en främling för den som sitter på insidan av panngloben och lyssnar efter svar - en hårdnackad jävul i svart kostym. Jag släckte lampan och smög mig ut för att fråga vad det är som hänt, men det var en molnig kväll och allt jag gick och la mig med var än fler insikter om att odödligheter håller på att rinna av mig. Men jag fick en dotter, och glad är jag.

Stefan Sundström - Alla ska i jorden

jakt på inspiration

Jag har blivit tråkig. Det har inget med föräldrarskapet att göra, eller att jag har få bekanta i Norrköping att hitta på saker med. Eller att jag börjat lägga pussel, det är faktiskt skoj med en hobby utanför laptoppen. Jag har blivit tråkig för att Nea säger det, och om min livskamrat bestämt hävdar något vet jag bättre än att inte ta och ifrågasätta mig själv. Efter en fyra minuter lång eftertanke slog det mig att jag inte bara gått och blivit tråkig, min livsinspiration befinner sig i ett sjukligt tillstånd och kommer inte rycka upp sig bara för att en födelsedag närmar sig i en faslig takt. 27, aldrig trodde jag att en som jag en dag kom att bli så gammal.

Nu kan vad som helst hända - peppar peppar ta i trä och bespotta en katt - innan den 31, men sett utifrån statistik så borde jag överleva de kommande dagarna, trots att jag bojkottar cykelhjälm och dubbdäck(men jag har en ful reflexväst från rusta).

Mellanspel

Just i tänkande stund kom min blonda musa in i färglösa trosor och magtröja, ätandes på en äppelmuffin. Flätan som satt så perfekt hänger lite på sniskan men vacker, vackrare, vackrast är hon ändå.
"Vad tänker du på?"
"Jag tänker lite på plugget och så..." och så redogör hon för sin veckoplanering och ångest medan hon kliar med fingrarna mellan sina tår.
Jag försöker stötta henne, så gott jag kan, men jag är och har alltid varit en usel pelare. Mer en axel som lätt går ur led. Men att försöka, det räcker en bit åtminstone. Hon är stolt och rakryggad, även om en och annan kota lagt sig fel, men hon är den starka av oss två. Ibland vill hon nog hellre ha mig som bollplank än som kommentator.
Hon sitter kvar och knäcker nötter, mumsar bakom nedfallen hårtess, utan en tanke på att gå härifrån. Hon vet att jag ogillar bli störd när jag skriver, men ändå, nya frågor bubblar upp ur den lilla strupen.
"Skulle du byta bort den 24:e?"
Jag slingrar mig, just den 24:e är svårbytbar, då det både är mötestid och kvällspass. 10-20, en tisdag. jag letar lösningar i mobilens almanacka när hon plötsligt reser sig från fotpallen och rusar tillbaka in i sovrummet.
"Godnatt".
Några sekunder senare vibrerar mobilen. Sms, från musan.
"Jag kom, jag såg, jag åt. sen gick jag igen höhö."
Ett gammalt barndomsryckte som hängt sig med är att man lever längre om man ler och skrattar ofta. Ikväll vann jag nog ett par minuter till.

Slut på mellanspel

jag letar mig tillbaka till den mening jag lämnade bakom mig i det ögonblick jag blev avbruten. Tråkig, tråkig tråkig.... Ja, jag är nog minst sagt tråkig. Eller snarare, jag känner mig inte så kreativ. Det ska erkännas, det är sällan jag skriver. Publicerar jag något på nätet är det någon gammal mening jag sopar fram när jag dammat av mina gamla böcker. En mening hit, en mening dit, inget nytt. Jag har på senare år haft en negativ attityd till litteratur och dess konstform. Ett tag, mellan fyra väggar, kallade jag mig själv för en ordkonstnär. Jag hade en lust i att skriva, böja, forma vrida och vända och ändra och... slänga. En dag ville jag bara slänga orden. Alla andra lekte också med ord. Det finns så många bättre, mer kvicktänkta idioter än jag där ute. Det finns dem som lever intressantare liv och bland dem finns det flera som skriver om dem. Publicera dem, vad är mina berättelser värda?

En annan sak som sänkt mig är det faktum(och ja, det är ett faktum) att folk inte läser i samma utsträckning längre. Folk läser bloggar, tidningar, men färre läser romaner och top tio är alltid dessa jäkla deckarna. Jag önskar att lusten fanns där, att skriva lite spänningsdramatik. Men en önskan är inte mycket värt när brunnarna sinat och stjärnorna inte längre faller, för jorden är inte platt och ett stjärnfall är egentligen en meteor som inte alls kommer slå sig gul och blå när den krashar mot jordskorpan för den kommer inte krascha, den bara swischar förbi. Jag ställer mig på tå och viftar med handen, ropar hallå men rymden ger mig kalla handen, stenen är långt borta. Kvar står en prins utan ett kungadöme att en dag överta och efter en dag till överlämna till sin dotter som visslandes utan en tand i käften går och tror att hon är en stjärnprinsessa vars plats en dag kommer vara stora scenen, vart än stjärnorna lyser.

Jag vinner några minuter till, och seglar so far lärt mig. Undan den rasande båten, förbi de som gav mig fingret, och vidare i land till modesty blaise, som omfamnar mig likt den sexigaste svartvita kvinnan hon är, på ett utedass tapetserat med fåglar och svampar du aldrig komma se eller smaka av ändå. Rödhake, trattkantarell. godnatt.